höstiga barndomstankar
Idag långpromenad med lilla A i vagnen. Höstluft. Underbar höstluft som man kan andas in i långa djupa andetag. Liksom känna energi dras ner i lungorna och fylla hela kroppen. Jag älskar! Gick där och kom att tänka på mina barndoms höstar. Jag tänkte lövhopp i barndomshemmets trädgård. I lövhögar större än störst. Precis under de två kastanjeträden hoppade jag som bäst. På samma ställe byttes lövhögarna ut mot snögrottor på vintrarna. Precis där. Jag tänkte kastanjer och letandet efter de som var både bruna och vita. Taggiga skal som bröts upp och lyckan när jag hittade en sådan. Samlade och sparade som skatter. Nu tänker jag herre på täppan också. Precis där. Jag och min storebror. Han vann alltid såklart. Lät inte ens sin fem år yngre syster vinna ibland. Tävling var tävling och så än idag. Dåliga förlorare båda två.
Jag tänkte svampplockning med familjen. Kantareller, trattkantareller, Karl Johan, stolt fjällskivling, fårticka. Ibland såg vi rådjur, nästan alltid harar. Med skogsdoft i näsan och fynd i korgarna stretade vi framåt. Pappa visade viltspår och jag försökte memorera. Sedan smörgås med stekt svamp och omelett med svampstuvning. Det smakar aldrig bättre än så.
Jag tänkte utelek. Från morgon till kväll. Uteute. Det var inte svårt att hitta på saker med skogen inpå knuten och en hel ladugård full med djur. Jag tänkte mammas sjömansbiff. Efter en uteutedag smakade det himelskt. Annars också!
Det måste ha varit på hösten jag lärde mig vissla. Jag kommer ihåg det så. Första svagvisslet i pappas öra. Han hörde och lyckan var total. Tänk att kunna vissla. Nu kunde jag. Det var stort. Nästan större än lövhögarna.
När jag gick där med lilla A idag så tänkte jag allt det där. Jag tänkte det var en drömbarndom. Att alla barn skulle få växa upp så. Jag tänkte och tänker att allt det där vill jag ge lilla A. Och det ska jag!
