vinden har vänt
som en mardröm
Vi lever i en tillvara fylld med en kamp att få i lilla A vätska. I fredags fick hon maginfluensa vilket resulterade i en total tömning av hela kroppen. Till slut fanns det bara galla kvar. På lördagmorgonen drack hon ca 250 ml vatten i ett svep, sedan somnade hon om igen och sov i princip hela lördagen förrutom ett fåtal tiominuterspass då vi tårögt kämpade med att få i henne vätska för att hon inte skulle torka ut. Ska jag berätta hur svårt det är att få i ett litet barn någonting som hon inte vill? Det är omöjligt. Vi hade stående kontakt med sjukvårdsupplysningen som tipsade om roliga sugrör och färgglada muggar. Kiss my ass. Till slut fick vi i henne ett tiotal skedar filmjölk och lite vatten och på det somnade hon för natten. Så har det hållit på sedan dess. Vi kämpar kämpar kämpar och sliter våra hår. Jag gråter, lilla A gråter och inte blir det bättre för det. Igår åt hon lite banan och lite varmkorv och ett par pastaskruvar och skålade i lite vatten med oss vid matbordet. Jag trodde hjärtat skulle spricka av glädje just då och tänkte att nu vänder det. Men idag är det samma visa igen. Ingenting vill hon ha och det tär på alla håll och kanter. Min högsta önskan nu är att hon får lusten att äta och dricka tillbaka igen. Att vi får vår lilla tjej med de pigga ögonen och studsiga benen tillbaka. Just nu är den lilla kroppen mest bara matt. Älskade lilla A.
kafferep med liten sjukling
Sedan vaknade vi båda två när T stökade iordning kaffet på morgonkvisten. Lilla A med en feber på nedgång men med en igenkorkad näsa och hosta. Hon och jag har spenderat dagen hemma i lugn och ro. Vi har läst Totte går till doktorn femhundraelva gånger och lilla A har bjudit mig på kaffe däremellan. Målat katter och grisar med "picka" och badat skumbad har vi också gjort. Det har varit en mysig dag trots sjukstugan.
Kaffe till mamman.
En febrig men glad tjej.grön flagg
bada snart?
Lilla A är redan baddräktsredo.<3
håll med tack.
Åh det är så synd att det är så, säger jag. Jag har också varit där, jämfört, oroat och ojat mig. Men kan vi inte bara inse att våra barn är olika små unika individer som utvecklas på sitt sätt och i sin takt. Några tar sina första steg när de är åtta månader, andra när de är 1½ år. En del barn pratar treordsmeningar när de är strax över året medan andra barn kanske kan ett fåtal ord när de är ett 1½. Jag är så evinnerligt trött på allt jämförande. Den med snabbast utveckling vinner inget särskilt extra pris. Alla barn är vinnare, i sin takt. Okej. Punkt slut.
