frokenkihl

Jag fortsätter tänka barndom. Vilken barndom jag har haft. Den bästa! Tänk dig landet med skog, åkrar och ängar. Tänk dig ett stort rött hus, en ladugård, en massa uthus. Förstå att där var man aldrig sysslolös. Aldrig. I ladugården letade min bror och jag efter kattungar på slindran. Bland hö och halm och dåliga golvplankor. Pappa och mamma varnade oss alltid för att gå upp där. Sa golvet kan gå sönder och ni trilla ner. Förmanade. Vi lyssnade och struntade i det. Att hitta kattungar var värt mycket.
Jag matade spindlarna i ladugården med nyfångade flugor. Snällt tyckte jag. Jag fångade dem på farmorsvis med handen. Var tvungen att vara snabbsnabb och det var jag. Eller var flugorna slöa. Slängde dem i spindelnäten och såg spindlarna komma ut och hämta bytet. Hemskt kan tyckas men det fascinerade mig.
På ladugårdplan spelade min bror och jag tennis och pricken. Jag hade en tvåhandsforehand to die for. Vill jag minnas. Många var de bollar som flög långt över ladugårdstaket och ner i skitbrunnen. Av alla ställen hamnade de alltid där. Bollförrådet behövde alltid fyllas på för i någon skitbrunn hämtar man inte några bollar. Förresten tror jag att jag vann ibland. Min bror minns det säkert inte på samma sätt.
I skogen hade vi alltid kojbygge på gång. På samma plats. Alltid. Det var precis intill den stora stigen och det var ett evighetsprojekt som aldrig blev klart. Det var väl så som det alltid är att det var byggandet som var det roliga och inte själva varandet däri.
På vintern tog vi på oss skidor med gammal hederlig spänning. Som man kunde ha vilka kängor man ville ha i. Vilka jag än tog så blev det snedtramp. Men det gjorde inte så mycket för det stod ju skidåkning på schemat. I skogsbacken bland en massa tall åkte vi utför på våra längdskidor. Att vi inte slog oss mer är ett under. Fast när jag går dit och tittar idag så är ju inte den där backen så brant som den var när jag var liten.
Mellan barndomhemmets kök och trappan till ovanvåningen kunde man ta två vägar. En var min, den andra var min brors. Alltid tävling och gråt för den som kom sist. För det mesta var det jag trots att min väg var kortast. Inte alltid lätt att vara minst och vilja vara bäst. Inte lätt.
Lite fadäser. Vattenkrig är kul. Inte lika kul när det upptäcks att man råkat använda en sprutflaska som det varit motorolja i innan. Fett hår i veckovis därefter. Undrar vad som händer om jag sticker in en pinne i brorsans cykelhjul. Samtidigt som han cyklar alltså. Måste testa! Tvärstopp såklart och slagen näsblodig av arg storebror. Ajaj.
Det här är ett fåtal av alla de roliga minnen jag har från min drömbarndom på den småländska landsbygden. Jag säger det igen. Drömbarndomen!