frokenkihl

Idag är det ett år sedan min käraste kära morfar gick bort. Många av mina tankar finns hos honom idag. Minnen av en underbar människa men också en person som ibland var svår att nå. De sista åren var han alltid glad när vi träffades. Skoj och samma gamla skämt drogs. Särskilt historien om grabbarna som frågade hur många potatis de fick ta och den andre svarade: ta så många ni vill, två per man. Fast man hört den hundrafemtielva gånger förrut så var den speciell när han berättade den. Det bara var så. Många skratt har skrattats genom åren. Det var något mer han sa som jag inte kommer ihåg nu. Han sa det ofta. Dagarna innan han gick bort så kom det iallafall fram att det var hans gamle vän Harry som först hade kommit på det. Jaså sa vi, du har stulit det? Nä, sa morfar, jag har bara lånat det...
Om han hade varit i livet i denna stund hade han förmodligen just nu suttit i båtskjulet på Kullö med sina grabbar och pratat om livet. Det gjorde han veckans alla vardagar. Om döden pratade han aldrig. Det var inget ämne för honom. Förmodligen hade mormor haft en liten bukett med de första spirande vårblommorna på finbordet i stora rummet också. Dem jagade han flitigt och plockade sedan med kärlek och varsam hand. Hem till sin hustru sedan alltid. 
Han och jag var släktens gottegrisar. Och jag kan känna att vi var lika på ganska många sätt. Ibland lite tjuriga och måna om vår integritet. Samtidigt så måna om människorna i vår närhet, fast vi kanske inte alltid kunde/kan visa det. Jag har mycket morfar i mig och det är jag så stolt över. I hjärtat finns han. Alltid.